Min uppfattning är att frågorna om skyddet och säkerheten är en del av samhällets välfärdsfrågor. Det handlar om hur vi medborgare själva och  i sammanhanget av varandra – med stöd av de samhällsorgan som bildats för att dra försorg om sådant som medborgarna inte själva klarar av – ska agera för att förebygga allvarliga situationer och på bästa sätt hantera de sådana situationer som ändå uppstår. 

Mitt synsätt leder bl.a. fram till att det inte handlar om att tala om för oss medborgare vad vi har ansvaret för. Istället handlar det om att regering och riksdag måste beskriva det offentliga åtagandet. Det som inte är ett offentligt åtagande har vi själva ansvaret för. Däremot är det nödvändigt att staten tar ansvar för att medborgarna får de verktyg (läs: kunskap) som vi behöver för vårt ansvarstagande.

Detta gäller till vardags och vid kris. Vilka är det som vid kastrofer drar det största och tyngsta lasset med att skydda och rädda drabbade medborgare? Rätt svar är att det gör medborgarna själva.