Omotiverat fokus på det militära försvaret

Det militära försvarets frågeställningar dominerar helt omotiverat debatten om det svenska samhällets säkerhet och beredskap. Vi borde ägna mycket mer uppmärksamhet åt hur vi ska hantera verkliga risker och hot mot vår trygghet, skriver Sven Lindgren, Förbundsordförande Civilförsvarsförbundet och Leni Björklund, Vice förbundsordförande Civilförsvarsförbundet.

Trots avsaknaden av ett militärt hot mot Sverige får det militära försvarets frågeställningar ta en dominerande plats i det offentliga samtalet om det svenska samhällets säkerhet och beredskap. Alltför litet uppmärksamhet ägnas åt hur vi ska kunna hantera andra, mer aktuella hot och risker som finns mot medborgarnas trygghet.

Ska vi fortsätta acceptera att hoten omnämns i svepande ordalag som ”diffusa”, ”komplexa” och ”komplicerade”? Ska vi inte kräva att ansvariga politiker och myndigheter blir mer konkreta när de talar om hoten, så att vi medborgare förstår vad som kan hända oss mitt i välfärden? Ge oss chans att värdera riskerna, kräva ett rimligt skydd mot dem och vidta egna men effektiva skyddsåtgärder.

Uppföljning av olyckor, liksom forskning, visar att hushållen måste ha basal krishanteringskunskap, vara uppmärksamma på vad som kan inträffa och kunna hjälpa till både med att förebygga tillbud och hjälpa varandra när något händer. Trots detta har ingen ansvarig på allvar hittills vågat ge sig i kast med frågan om hur vi som lever och verkar i Sverige själva ska kunna ta detta ansvar i svåra lägen. Trots att myndigheter och politiker vet att vi måste kunna det. Hur förbereds allmänheten idag för att klara sig i svåra lägen och kunna förhindra att en svår situation blir värre? Vad är godtagbar standard på allmänhetens kunskap och förmåga? Vem har ansvaret för att säkerställa att den kunskapen faktiskt finns? Vilka strukturer ska vi bygga på så att det viktiga hjälparbetet i utsatta lägen blir en samlad effektiv insats och inte en massa ”soloåkningar” av enskilda med god vilja – och ibland kunskap – men där man inte fått lära sig att arbeta i team?

Tror någon ansvarig att samhällets olika myndigheter själva kommer att klara uppgifterna om något riktigt allvarligt händer? Och hur godtrogen är den svenska allmänheten? Svenskarna har, till skillnad från grannarna i Finland och Norge, en mycket optimistisk syn på myndigheternas förmåga att hantera allvarliga händelser. Vi har också en betydligt större tilltro till vad myndigheternas resurser kan åstadkomma. Vi svenskar ställer höga krav på att samhället ska ställa upp och hjälpa oss vid olyckor och kriser. Det ska ske både här hemma och utomlands. Merparten tycks också anse att det ska ske även om man själv försatt sig i ett svårt läge. Flera riksdagsbeslut om räddningstjänst och krishantering markerar den enskildes eget ansvar, men det är uppenbart att detta inte har nått ut på bredden till befolkningen.

Centraliseringen av resurserna, tillsammans med urbaniseringen, medför att människorna på landsbygden – som faktiskt också finns i omlandet till större orter – under förhållandevis lång tid måste klara sig på egen hand i svåra lägen.

I Sverige bor det idag många människor som flytt hit Sverige från oroshärdar ute i världen. De har inte sällan en god kunskap om hur man bistår varandra i svåra lägen. Men de har ofta låg kunskap om hur räddningstjänsten är organiserad i vårt land. Svenska är dessutom inte deras modersmål, vilket betyder att de i stressade situationer kan få förstärkta språkproblem. Hur underlättar vi för dem att utnyttja sin faktiska kompetens att bistå andra i krislägen?

Parallellt med detta minskar antalet medlemmar i de flesta av de frivilligorganisationer, där man får lära sig att agera praktiskt och i team i krislägen. Vi har inte längre någon värnplikt eller civilförsvarsplikt. I kombination med små möjligheter att kunna klämma in praktisk krishanteringskunskap på skolschemat får vi tveklöst en glesare krishanteringsförmåga bland allmänheten – om inget görs åt saken.

Forskaren Nicklas Guldåker konstaterar i sin doktorsavhandling att samhället behöver ägna mer uppmärksamhet åt hur enskilda människornas förmåga kan stärkas. Sverige har, relativt sett, ägnat för stor uppmärksamhet åt myndigheternas kompetensuppbyggnad och för lite åt den enskildes behov och möjligheter att bidra. Det är, enligt Guldåker, en obalans i uppbyggnaden av vår krishanteringsförmåga.

Följande åtgärder av grundläggande betydelse behövs:

En analys av samhällets förmåga att klara allvarliga händelser och kriser och en lagstiftning som utgår från de händelser som kan inträffa, utan att det råder krig eller krigsfara. Det behövs en modern lagstiftning på detta område som bygger på vårt samhälles samlade förmåga – här och nu. Hotbildens bredd kräver att det finns en generell krishanteringsförmåga. Det måste klarläggas vad det konkret innebär.

En analys av vilka krav det moderna samhället ställer på varje enskild medborgares krishanteringsförmåga och hur den förmågan ska säkerställas som en grund i samhällets förmåga.

Staten bör dessutom pröva om viktiga samhällsuppgifter på detta område kan anförtros ideella organisationer, som har ett intresse av att långsiktigt och med uthållighet arbeta med dessa frågor. Det bör ske utan att det offentliga styr och ställer för mycket med deras verksamhet. Att ansvariga samhällsorgan, samtidigt som de får den hjälp de behöver, också slår vakt om organisationernas oberoende och frimodighet. Detta stärker demokratin och sammanhållningen i landet.

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras.

*