Sven Lindgrens tal vid Civilförsvarsförbundets 75-årsjubileum ombord på M/S Viking Cinderella 2012-01-22. Det talade ordet gäller:

Kära medlemmar, på olika sätt engagerade i Civilförsvarsförbundets verksamhet! Välkomna till förbundets 75-årsjubileum!
Högtidstal vid jubileer brukar präglas av tillbakablickar, berättelser om tillblivelsen, berättelser om höjdpunkter i organisationens historia. Det finns mycket att lära av sådana tillbakablickar, men jag ska nöja mig med att konstatera, att Civilförsvarsförbundet är en stolt traditionsbärare med framtid.
Det är framtiden jag vill fokusera på. Vårt förbund har inte bara en stolt historia utan spelar idag och framöver en viktig roll för enskilda människor och för samhället som helhet. Ingvar Kamprad har ett ”budord” som jag ofta tänker på: ”Det mesta återstår att göra. Välsignade framtid”. Låt oss se framåt, inte bakåt!
Vår generalsekreterare Anders M. Johansson och jag (och VL Malin Dreifaldt) bevistade i veckan som gick Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Där var mycket folk, cirka 300 med anknytning till försvar och säkerhet, och en rad programpunkter om försvarspolitik, säkerhetspolitik, utrikespolitik, polisarbete, med mera. Men vad alla dessa politikområden ytterst handlar om är ju inte politiken i sig eller myndigheters organisation och struktur. Det är inte myndighetsperspektivet som är viktigast. Det viktigaste är att polisen, försvarsmakten och andra myndigheter vet vilka värden de ska försvara. Det handlar ytterst om det som FN:s förre rättschef, ambassadören Hans Cornell och förre JK och justitierådet Göran Lambertz tog upp vid slutet av konferensen; nämligen den enskilda människan. Den enskilda människans trygghet till liv och egendom. Den enskilda människans rätt till frihet. Den enskilda människans rätt att leva i en demokratisk rättsstat.
Perspektivet måste utgå från den enskilda människan. Då bör också fokus ligga på att stärka den enskilda människans kunskap, beredskap och förmåga – mentalt och materiellt – att ta vara på sig själv och sina närmaste i händelse av en kris. För att klara det behövs just de enskilda medborgarnas engagemang. Detta är nödvändigt, eftersom regering och riksdag, utan större debatt, beslutat att den enskilde har ett eget ansvar för att förebygga olyckor och förhindra att de utvecklas till allvarligare kriser. Vi förutsetts till exempel att själva klara oss ett par dygn utan el och vatten. Hur många vet det? Och hur bemästrar man det om man är småbarnfamilj eller enpersonshushåll och sjuk?
Därför behövs frivilliginsatser av det slag som vi i Civilförsvarsförbundet arbetar med – inte som en sistahandslösning utan som en förstahandsresurs.

*
Min vision är att vi – gärna med stöd från stat, kommun och försäkringsbolag – kan nå fram till ett läge där varje hushåll gör sin egen risk- och sårbarhetsanalys och drar rätt slutsatser av denna när det gäller sin mentala och materiella beredskap.
Efter andra världskriget var det många som förstod att samhällets säkerhet ytterst byggde på att alla människor fick kunskap och träning i att stärka förmågan att hjälpa varandra i ofärdstider. Många medborgare gavs en uppgift i krishanteringen. Det stärkte sammanhållningen i landet i en svår tid. Kunskapen var dessutom nödvändig, eftersom det stod klart att myndigheternas resurser aldrig skulle räcka till i de svåra lägen som hotade oss.
Idag är ett militärt hot avlägset. Trots saknaden av ett militärt hot mot Sverige får det militära försvarets frågeställningar ta en dominerande plats i det offentliga samtalet om det svenska samhällets säkerhet och beredskap. Alltför liten uppmärksamhet ägnas åt hur vi ska kunna hantera andra, mer aktuella hot och risker som finns mot medborgarnas trygghet.
Forskaren Nicklas Guldåker, som vi hade hos oss på en förbundsstämma för ett par år sedan, har visat att de som lever i krisområden måste ta ett stort eget ansvar för sin krishantering. Han har studerat stormen Gudrun i januari 2005. Den enkla sanningen är att samhällets räddningstjänstresurser inte kom fram. Många nyckelpersoner kunde inte ens komma till sina arbeten och gå igång med räddnings- och stödinsatser. Vägarna var blockerade av nedfallna träd. Jag vet det av egen erfarenhet, där jag och min hustru satt fast på Rv 25 några kilometer utanför Växjö. Telekommunikationerna låg dessutom mycket snart nere. I det läget var många hänvisade till sig själv och sin egen beredskap. Stormen Gudrun har följts av Per och nu närmast i julhelgen av Dagmar. Det kommer flera. Var så säker!
Nicklas Guldåker konstaterar att samhället behöver ägna mer uppmärksamhet åt hur enskilda människors förmåga kan stärkas. Sverige ägnar för stor uppmärksamhet åt myndigheters kompetensuppbyggnad och för lite åt den enskildes behov och möjligheter att bidra. Det är alltså en obalans i uppbyggnaden av vår krishanteringsförmåga.

*
Leni Björklund, vår 1:e vice ordförande och jag har i en artikel, publicerad på Newsmill inför Sälenkonferensen, tagit upp just detta. Jag har i ett långt brev påpekat detsamma för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB:s generaldirektör Helena Lindberg. Vår generalsekreterare Anders M. Johansson och ledamöter i förbundsstyrelsen har tagit upp detta med samtliga partiers representanter i riksdagens försvarsutskott. Anders och jag har haft ett mycket långt personligt samtal med försvarsminister Sten Tolgfors. Jag har berört hela frågeställningen med statssekreteraren i socialdepartementet. Vi har kontinuerliga överläggningar med ledningen för Sveriges kommuner och landsting (SKL) och de tjänstemän som där handlägger beredskapsfrågor. Vi har tillsammans med ett tio-tal andra frivilliga försvarsorganisationer utarbetat en argumentation och presenterat ett förslag till upprustning av hela FRG-konceptet ute i Sveriges kommuner. Våra verksamhetsledare och våra distrikt och föreningar har kontakt med enskilda kommuners beredskapsorganisation.
Det är bra! Men det räcker inte!
Vi måste bygga organisation!
Om ni delar min vision – att alla hushåll gör sin egen risk- och sårbarhetsanalys – så måste vi nå ut till alla hushåll.
För att nå ut till alla hushåll behöver vi förbättra vår lokala närvaro. Det duger inte att vi saknar lokalföreningar i några av landets största städer, såsom Helsingborg och Gävle! Målet måste vara att ha en aktiv förening i princip i alla kommuner. Förbundsstämman i Linköping i oktober satte upp som mål att vi 2013 ska ha 25 000 medlemmar (senaste årsskiftet hade vi 20 030). Hur ska vi nå det målet om antalet föreningar minskar genom sammanbrott, därför att valberedningar inte skött sitt jobb att plocka fram ersättare när de hittillsvarande förtroendevalda inte längre orkar, eller att föreningar försvinner genom sammanslagningar till föreningar som förväntas engagera folk i flera kommuner? Har vi inte tillräckligt med föreningar kan vi heller inte räkna med att få särskilt många fler medlemmar. Där det finns väl fungerande föreningar får vi väl anta att de som är tillräckligt intresserade redan är medlemmar.
På förbundsstämman i Linköping redogjorde MSB:s utredare Jan Schyllander för det aktuella olycksläget i samhället och vad allmänhet respektive riksdagsledamöter har för uppfattning om olika olycksfall med dödlig utgång. Mycket intressant! Både allmänhet och riksdagsmajoriteten tror att det är trafikolyckor som är de olyckor som orsakar flest dödsfall. Schyllanders statistik visar att så är det inte. Fallolyckor med dödlig utgång är fem-sex gånger större än trafikolyckorna. Fallolyckorna ökar när allt högre andel av befolkningen blir äldre än 80 år. Inom trafiken finns en nollvision. För fallolyckorna finns ingen vision och insatserna för att förhindra är ringa.
De senast kostnaderna för samhällets olyckor är från år 2005, men relationerna har nog inte ändrats så mycket fram till idag: Då kostade olyckorna 59 miljarder kronor.
Fallolyckor: 22 mdr kr; Bränder 5,8 mdr kr; vägtrafik 21 mdr kr; drunkning 0,7 mdr kr och övriga 9,6 mdr kr. Alltså: 59 mdr kr. Samhällets förebyggande insatser uppgår till: 2 (två) mdr kr!
Att rädda ett liv i trafiken kostar i genomsnitt 22 miljoner kronor. Att rädda ett liv i socialtjänsten kostar en halv miljon kronor.

*

Ni som är här på Cinderella gör ett fantastiskt jobb! Tack för det!
Problemet är hur vi ska få fler att göra mer. Vi måste bygga organisation! Förbundsstyrelsen, distriktsstyrelserna, det gemensamma kansliet och verksamhetsledarna måste tillsammans och omgående starta detta bygge.
I långa stycken har Civilförsvarsförbundets verksamhet alltmer kommit att bli en utbildningsorganisation där våra instruktörer utför utbildning på uppdrag åt staten. Vi har satt en ära i att leverera 100 procent resultat till staten. Länge tyckte staten genom dåvarande Räddningsverket och Krisberedskapsmyndigheten (KBM) att vi var bra, ja bäst. Det förefaller som MSB inte i lika hög grad tycker det. Och det kan vara bekymmersamt för oss, men i längden också för MSB. Vi behöver rent av frigöra oss från beroendet av MSB och lägga mer fokus på våra medlemsaktiviteter och en upprustning av vår egen organisation.
Hur kan vägen dit se ut?

1. Det gäller att hitta de individer, eldsjälar och andra, i varje kommun kring vilka vi startar och i befintliga fall utvecklar lokalföreningar
2. Värva medlemmar och särskilt ta vara på våra ungdomar, som inte längre får göra värnpliktstjänstgöring
3. Utbilda förtroendemän och -kvinnor i föreningskunskap och självskydd
4. Komma överens med i princip alla kommuner om FRG
5. Samverka med andra frivilliga försvarsorganisationer med flera i FRG
6. Ta hand om alla veteraner från Afghanistan och andra krigshärdar som bor i kommunen. Vi behöver deras erfarenheter och ledarförmåga, och de kanske behöver oss.
7. Vi behöver liera oss med andra, skaffa vänner, både lokalt och centralt
8. Vi behöver minska vårt ekonomiska beroende av staten genom att genomföra fler säljkurser, ordna 90-kontolotteri, samarbeta med försäkringsbolag och andra organisationer, typ LRF
9. Vi behöver odla en nära vänskap med alla enskilda kommuner, SKL, Socialt Forum, med flera.
10. Jag kommer att tillskriva statsministern och framföra önskemålet om att det i FÖ inrättas en särskilt statssekreterarpost för civila frågor, så att dessa frågor får en status i nivå med försvarsmaktens problemställningar.

Detta gör sammantaget att vi behöver se över våra prioriteringar och vårt arbetssätt. Några frågeställningar:

• Vilka resurser behöver tillkomma i det gemensamma kansliet som stöd till distrikten?
• Behöver vi göra om befattningsbeskrivningarna för verksamhetsledarna?
• Hur kan instruktörerna bidra till organisationsbygge och medlemsvärvning?
• Hur får vi väl fungerande verksamhet i alla distrikt som en länk mellan förbundsledningen och de enskilda föreningarna?
• Behöver distriktsindelningen ses över inför en kommande ny region- och länsindelning av landet?

Ska vi vara ärliga, så fungerar alltför många distriktsstyrelser mer som en mötesplats på föreningsnivå än som ett distriktsorgan.
Jag har gett i uppgift till generalsekreteraren att göra en detaljerad beskrivning av läget i hela förbundet, i alla dessa avseenden. Nästa steg tas av arbetsutskottet nu i veckan. Sedan får vi avgöra om vi behöver någon utomstående konsultinsats som stöd i utvecklingsarbetet.
Om ni delar min vision – att alla hushåll gör sin egen risk- och sårbarhetsanalys – då har vi tillsammans precis nått det som vår värdegrund skildrar i sina två första värdeord; nämligen meningsfullhet och säkerhet. Då kan vi bygga vidare med de övriga värdena: Kunskap, hopp, ansvar, mod, respekt och omtanke!
Ja, kära vänner. Detta var kanske inte ett traditionellt jubileumstal, men en förhoppning om en fortsatt meningsfull framtid för Civilförsvarsförbundet i åtminstone 75 år till!
*