I Sverige är var och en av de 290 kommunerna som i första hand har ansvaret för säkeheten på samhällsnivå. Det gäller både till vardags och vid kris. Kommunen har områdesansvaret och vad som än inträffar så händer det ju alltid i en kommun. Alltså borde det finnas ett övergripande samhällsintresse och behov av att säkerställa att den förmågan finns.

För detta har varje kommun givetvis i första hand ansvaret, men kommunerna behöver som de flesta andra stöd för att lösa stora och viktiga uppgifter på för medborgerna bästa möjliga sätt. En slutsats av detta borde därför vara, att behoven på den kommunala nivån – som med tanke på en kommuns breda verksamhet är sammansatta, – ägnas särskilt stor omsorg, även av statsmakterna. Statsmakterna borde i detta sammanhang faktiskt bry sig mer om kommunerna än sig själva genom att stötta utan att ta över och detaljstyra.

För hur det än är så är det sällan en kris ens blir en regional angelägenhet, än mindre en nationell, åtminstone inte utifrån det definierade områdesansvaret lokalt (kommunen), regionalt (länsstyrelsen) och nationellt (regeringen). Till detta har jag anledning att återkomma.