Sverige fortsätter att satsa på det militära försvaret. Men var tog det övriga totalförsvaret vägen?

Totalförsvaret, som Sverige gjorde sig känt för, hade inte bara en militär del. Det bestod av ett ekonomiskt försvar, ett civilt försvar, ett psykologiskt försvar och dessutom en del som kallades övrigt totalförsvar. Det finns skäl att fråga sig hur de funktioner som dessa icke-militära delar av vårt försvar tas om hand idag? Har dessa anpassats för att effektivt kunna svara upp mot de hot och risker som finns kopplade till militära hot? När det gäller totalförsvaret är jag av den uppfattningen, att det vore klokast att fortsätta att reservera detta för höjd beredskap och krig, dvs. för militära hot. Men det finns vid sidan av militära hot en hot och riskbild, som inte bara är mer omfattande och komplex, utan framför allt är mer reell än det militära hotet. Det här inlägget handlar för omväxlings skull om militära hot.

Hur är det ställt med Sveriges civila beredskap utifrån det militära hotperspektivet? Vilka resurser och vilken materiel finns det att tillgå? Osv.

Ett seminarium nyligen i Folk och Försvars regi, där det ekonomiska försvaret fokuserades, fick av av tidningen Dagens Nyheters ledarskribenter att den 18 februari 2012 skriva ett inlägg som gavs rubriken ”Vår beredskap är usel”. I Statskontorets myndighetsanalys av MSB (januari 2012) får den myndigheten kritik för att inte ägna det civila försvaret någon uppmärksamhet, trots att det är en av myndighetens huvuduppgifter.

Satsar Sverige enbart på det militära försvaret? Det förefaller att vara så. Även av de som trots allt ägnar den ”civila dimensionen” uppmärksamhet förefaller många mest attraherade av militära medel och metoder. Vad beror det på? Är det regeringens och riksdagens åsikt att militären faktiskt har de bästa åtgärderna, även för det som har med tillgången till förnödenheter i samhället och civilbefolkningens skydd att göra? De flesta riksdagspartier ger i alla fall inte uttryck för något annat.