Fallolyckor är den olyckstyp som, jämte förgiftningar, ökar snabbast i Sverige. Dessa olyckor skördar även fler liv än vad trafikolyckor gör. Fallolyckorna måste hanteras för att inte vårdapparaten ska överbelastas. Framför allt är även samhällets seniora medborgare värda säkra och trygga liv.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps senaste rapport om fallolyckor visar att svenska folket fortfarande tror att det är vägtrafiken som genererar flest dödsfall och flest antal svårt och lindrigt skadade. Så är det inte. Fallolyckorna dominerar olycksbilden.

Under 2013 omkom 1662 personer i fallolyckor i Sverige. Över 70 000 personer blev inlagda på sjukhus och över 270 000 personer uppsökte akutsjukvård efter att ha skadats i fallolyckor. Samhällskostnaderna för fallolyckor uppgick år 2012 till 24,6 miljarder kronor, lägg där också till det mänskliga lidandet.

De som är särskilt drabbade av fallolyckor är äldre över 80 år. I nio fall av tio orsakas deras skador av ett fall och vanligaste dödsorsaken vid fall hos äldre är höftledsfrakturer. Fram till år 2050 kommer antalet äldre över 65 år att öka med nästan 50 procent. Det sätter ett hårt tryck på den redan belastade vården och kostar samhället stora resurser.

Fallolyckor drabbar dock inte bara äldre. Statistik visar att även barn, ungdomar och personer i medelåldern är utsatta vid fallolyckor. Skallskador är vanligt förekommande hos små barn  medan arm- och benbrott är mer vanligt hos ungdomar. De flesta olyckor för samtliga ålderskategorier sker i hemmet eller i särskilda boenden och ofta från låg höjd.

För barnsäkerheten finns ett barnsäkerhetsråd. Myndighetsföreträdare och intresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting har kommit långt i en strävan efter samsyn på behov och lösningar. En motsvarande funktion för de äldres säkerhet, en äldrekommission, är enligt socialminister Åsa Regnér på väg att tillsättas. Detta är en åtgärd som Civilförsvarsförbundet, tillsammans med de fem största pensionärsorganisationerna, föreslog regeringen redan 2008. Enligt Regnér ska regeringen utforma nationella mål för att förebygga fallolyckor och från dessa mål skall strategier utformas. Vad som också erfordras är att det finns en ansvarig myndighet som inriktar, följer upp och samordnar samhällets insatser. Det är nödvändigt men framför allt är det nödvändigt att det ger resultat i verkligheten och inte stannar vid utredningar och publikationer.

Hela samhällets resurser och möjligheter måste tas till vara för att skydda och rädda liv och det behövs ett annat grepp om fallolyckorna. Fler delar av samhället måste engageras för att minska antalet olyckor. Staten, landsting/regioner, kommuner och civilsamhället bör förenas i en handlingsplan för att säkerställa att fallolyckornas omfattning minskas radikalt. Det skulle gynna oss alla. Möjligheterna finns, men det förutsätter inkluderade insatser med fokus på hur det ska gå till.

Anders M. Johansson
Generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet