Igår hände det igen. En (1) router hos en operatör havererade. Följden blev att stora delar av tele- och datatrafiken slogs ut under flera timmar. För mig är händelsen en påminnelse om hur sårbart vårt samhälle är. Tekniken ger oss massor av möjligheter, men den skapar även sårbarheter och beroenden som vi måste förhålla oss till.

Givetvis måste operatörerna ta sitt ansvar. Dessa ställer Post- och telestyrelsen (PTS) krav på bl.a. vad gäller driftsäkerheten. Det är viktigt att PTS följer upp efterlevnaden och även redovisar öppet hur det är med den. Sådan information ger både samhällsorganen och oss medborgarna något att förhålla sig till. Kommunerna bör t.ex. alltid ha en konkret plan för att upprätta trygghetspunkter, dv s. lokaler dit medborgarna kan söka sig för att få stöd vid allvarligare samhällskriser. En trygghetspunkt ska självklart vara försedd med reservkraft och möjlighet till radiokommunikation. Medborgarna måste ha förmågan att klara sig själva, inte minst den första tiden. Civilförsvarsförbundets information  ”72 timmar” ger stöd för vad och hur. Den kanske mest stabila masskommunikationen är radion. Att kunna ta emot information utan el gör att vi lättare kan förhålla oss till det som inträffat. Ryktesspridning och panikåtgärder kan lättare undvikas.

Tyvärr skymmer samtalen och debatterna om det militära försvaret behovet av åtgärder mot andra hot än de militära. Det finns nämligen ett behov av att förhålla sig till allt som kan hota liv, hälsa, egendom och miljö. Där ligger den stora utmaningen. Det handlar inte om antingen eller utan om både ock. I Sverige är det så att de allra flesta som sett över tid dör i olyckor gör det i sin vardag, inte under kriser och krig.