Åren går …

Hoten och riskerna i Sverige är mångfacetterade. Så är det. I fjol inträffade en skogsbrand med en omfattning som saknar motstycke i mannaminne. Nu har vi en ”flyktingskris”. Vilken nästa kris blir vet ingen. En klok slutsats av detta redan för flera år sedan är att Sveriges måste ha en generell krishanteringsförmåga. Som jag förstår det begreppet behövs det en flexibel och anpassningsbar förmåga att vid behov använda alla tillgängliga resurser för att skydda och rädda liv, hälsa, egendom och miljö.

Det räcker förstås inte att konstatera att det behövs en generell krishanteringsförmåga. Det måste tydliggöras vad det konkret är och hur den blir verklighet. Civilförsvarsförbundet gjorde för några år sedan en ansats att komma en bit på vägen att göra ”verkstad”. Eftersom förbundet givetvis inte förfogar över frågan kommunicerade vi våra tankar och idéer med myndigheter och regeringen. Någon respons har vi fortfarande inte fått. Däremot kan jag konstatera att det nu skapas särskilda organisationslösningar för ”flyktingkrisen” för behov som - utifrån insikten om en generell krishanteringsförmåga - skulle kunna mötas utan särlösningar.

Frivilliga människor och frivilligorganisationernas betydelse lyfts åter igen fram från politik, myndigheter och kommuner. Det finns goda skäl att göra det. Jag undrar dock hur många år/decennier som måste passera innan civilsamhället på riktigt kommer in i kontexten och blir en del av krishanteringssystemet, långt innan krisen är ett faktum? Jag bara undrar.

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras.

*