Potatis. Foto: Christer/Flickr

Debatt: Egen mat en del av försvarsförmågan

Om Sverige hamnar i en längre kris blir det svårt att försörja befolkningen med mat och bränsle. ­Ungefär hälften av den mat vi äter i Sverige är importerad. Stängs våra importvägar måste vi kunna ha en egen livsmedelsproduktion men idag saknar vårt land den beredskapen. Ordet självförsörjning förknippas av många med en förlegad regleringsekonomi. Men faktum är att begreppet, vad man än kallar det, är dagsaktuellt.

Vi lever i en orolig värld. Under hösten har vi sett hur desperata människor flyr från krig och fattigdom. Vi har reagerat med chock och oro efter nya terrorhandlingar samt följt klimatförhandlingarna i Paris. Samtidigt som det blir allt mer angeläget att kunna försörja Sveriges befolkning har vår försörjningsberedskap minskat.

Enligt siffror från SCB hade Sverige 2003 en självförsörjningsgrad på 90 procent för griskött. 2014 hade siffran sjunkit till 70 procent. För nötkött var självförsörjningsgraden 67 procent 2003 men 52 procent 2014. Ost har nästan halverat sin försörjningsgrad från 81 procent 2003 till 44 procent 2014. Då ska vi komma ihåg att svensk produktion ligger i världsklass vad gäller minimal miljö- och klimatpåverkan.

I en intervju i tidningen ATL påpekar Karlis ­Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan, att vi gjort oss sårbara och att den koppling som tidigare fanns mellan bonden och armén har försvunnit. Tidigare hade försvaret egna lager, slakterier och bageriplutoner men idag är den kunskapen inom armén borta och försvaret får handla sin mat i affären, precis som alla vi andra. Idag är det bönderna som sitter på den kunskap som krävs för att vi ska få mat på bordet och hållbar energi. Vi ska vara rädda om det kunnandet, det tar tid att bygga upp. Även i försvarsberedningens rapport framhålls vikten av att över tid kunna upprätthålla en pålitlig produktion av livsmedel vid höjd beredskap.

För 65 år sedan, på 1950-talet, hade Sverige som neutralt land stått utanför världskriget. Vi hade en reglering av jordbrukspriser som bland annat syftade till en god livsmedelsberedskap och det fanns fortfarande många jordbruk.

På 1980-talet hade den tekniska och ekonomiska utvecklingen lett till en snabb strukturomvandling i jordbruket med mer än en halvering av antalet jordbruk. Regleringen av jordbrukspriser fanns kvar men nu tenderade den att ge vissa årliga överskott som måste exporteras till vanligen låga priser. Samtidigt pågick förhandlingar om ökad frihandel inom dåvarande GATT och det hela ledde fram till en svensk avreglering i början av 1990-talet.

I dagsläget är vi EU-medlemmar men med en ­bibehållen alliansfri politik. Vi förlitar oss helt till att frihandeln inom EU ger oss en tillräcklig livsmedelsförsörjning. Just nu gör den det men detta har lett till ett ökat importberoende samtidigt som den svenska produktionen har minskat. Sveriges bönder stångas mot ett högre kostnadsläge än vad deras europeiska kollegor har och konkurrensen är stenhård. Det handlar framför allt om de högre svenska lagkraven kring miljö- och djurskydd som inte är kompenserade.

Men livsmedelsförsörjningen är central i beredskapsarbetet och att Sverige är så utsatt är en allvarlig utveckling som regeringen måste se över. Sverige kan inte ta livsmedelsförsörjningen för given, det är ett naivt och omodernt sätt att se på beredskapen. Vi är nu i en känsligare situation än vi varit på mycket länge. Att inte ha kontroll över hur den mat som konsumeras även produceras, vilket blir fallet om vi importerar en så stor del som vi gör nu, måste också beaktas. Det handlar inte bara om volymer utan också om kvalitet på det vi äter. Ytterligare en aspekt är generationsmålet på miljöområdet. Det säger att Sverige inte ska exportera miljöpåverkan. Det är just vad vi gör nu när vi konsumerar en stor del importerade livsmedel.

I den livsmedelsstrategi som regeringen just nu håller på att ta fram måste det tydligt framgå hur jordbruks- och trädgårdsnäringen ska kunna nå en ökad konkurrenskraft och produktion så att vi kan vara självförsörjande på till exempel mjölk, kött och grönsaker. En central del i strategin är att målet att markant öka den svenska produktionen tydliggörs i svenska myndigheters instruktioner och regleringsbrev. Det är viktigt att det blir verkstad i alla led.

Men det krävs mer än bra konkurrensvillkor. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk och för att kunna producera mat i kristider behövs lager med bland annat drivmedel och reservdelar till maskiner samt medel till vattenrening. Den egna livsmedelsproduktionen står och faller med tillgången på dessa produkter.

Bönder kan och vill bidra till mer hållbar matproduktion och mer förnybar energi. Men med den konkurrenssituation som Sveriges bönder har behövs det tydliga politiska åtgärder. Nu har regeringen ett viktigt arbete att ta fram en tydlig livsmedelsstrategi som ser till att produktionen av mat ökar – för Sveriges skull.

Om Sverige hamnar i en längre kris blir det svårt att försörja befolkningen med mat och bränsle. ­Ungefär hälften av den mat vi äter i Sverige är importerad. Stängs våra importvägar måste vi kunna ha en egen livsmedelsproduktion men idag saknar vårt land den beredskapen. Ordet självförsörjning förknippas av många med en förlegad regleringsekonomi. Men faktum är att begreppet, vad man än kallar det, är dagsaktuellt.

Vi lever i en orolig värld. Under hösten har vi sett hur desperata människor flyr från krig och fattigdom. Vi har reagerat med chock och oro efter nya terrorhandlingar samt följt klimatförhandlingarna i Paris. Samtidigt som det blir allt mer angeläget att kunna försörja Sveriges befolkning har vår försörjningsberedskap minskat.

Enligt siffror från SCB hade Sverige 2003 en självförsörjningsgrad på 90 procent för griskött. 2014 hade siffran sjunkit till 70 procent. För nötkött var självförsörjningsgraden 67 procent 2003 men 52 procent 2014. Ost har nästan halverat sin försörjningsgrad från 81 procent 2003 till 44 procent 2014. Då ska vi komma ihåg att svensk produktion ligger i världsklass vad gäller minimal miljö- och klimatpåverkan.

I en intervju i tidningen ATL påpekar Karlis ­Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan, att vi gjort oss sårbara och att den koppling som tidigare fanns mellan bonden och armén har försvunnit. Tidigare hade försvaret egna lager, slakterier och bageriplutoner men idag är den kunskapen inom armén borta och försvaret får handla sin mat i affären, precis som alla vi andra. Idag är det bönderna som sitter på den kunskap som krävs för att vi ska få mat på bordet och hållbar energi. Vi ska vara rädda om det kunnandet, det tar tid att bygga upp. Även i försvarsberedningens rapport framhålls vikten av att över tid kunna upprätthålla en pålitlig produktion av livsmedel vid höjd beredskap.

För 65 år sedan, på 1950-talet, hade Sverige som neutralt land stått utanför världskriget. Vi hade en reglering av jordbrukspriser som bland annat syftade till en god livsmedelsberedskap och det fanns fortfarande många jordbruk.

På 1980-talet hade den tekniska och ekonomiska utvecklingen lett till en snabb strukturomvandling i jordbruket med mer än en halvering av antalet jordbruk. Regleringen av jordbrukspriser fanns kvar men nu tenderade den att ge vissa årliga överskott som måste exporteras till vanligen låga priser. Samtidigt pågick förhandlingar om ökad frihandel inom dåvarande GATT och det hela ledde fram till en svensk avreglering i början av 1990-talet.

I dagsläget är vi EU-medlemmar men med en ­bibehållen alliansfri politik. Vi förlitar oss helt till att frihandeln inom EU ger oss en tillräcklig livsmedelsförsörjning. Just nu gör den det men detta har lett till ett ökat importberoende samtidigt som den svenska produktionen har minskat. Sveriges bönder stångas mot ett högre kostnadsläge än vad deras europeiska kollegor har och konkurrensen är stenhård. Det handlar framför allt om de högre svenska lagkraven kring miljö- och djurskydd som inte är kompenserade.

Men livsmedelsförsörjningen är central i beredskapsarbetet och att Sverige är så utsatt är en allvarlig utveckling som regeringen måste se över. Sverige kan inte ta livsmedelsförsörjningen för given, det är ett naivt och omodernt sätt att se på beredskapen. Vi är nu i en känsligare situation än vi varit på mycket länge. Att inte ha kontroll över hur den mat som konsumeras även produceras, vilket blir fallet om vi importerar en så stor del som vi gör nu, måste också beaktas. Det handlar inte bara om volymer utan också om kvalitet på det vi äter. Ytterligare en aspekt är generationsmålet på miljöområdet. Det säger att Sverige inte ska exportera miljöpåverkan. Det är just vad vi gör nu när vi konsumerar en stor del importerade livsmedel.

I den livsmedelsstrategi som regeringen just nu håller på att ta fram måste det tydligt framgå hur jordbruks- och trädgårdsnäringen ska kunna nå en ökad konkurrenskraft och produktion så att vi kan vara självförsörjande på till exempel mjölk, kött och grönsaker. En central del i strategin är att målet att markant öka den svenska produktionen tydliggörs i svenska myndigheters instruktioner och regleringsbrev. Det är viktigt att det blir verkstad i alla led.

Men det krävs mer än bra konkurrensvillkor. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk och för att kunna producera mat i kristider behövs lager med bland annat drivmedel och reservdelar till maskiner samt medel till vattenrening. Den egna livsmedelsproduktionen står och faller med tillgången på dessa produkter.

Bönder kan och vill bidra till mer hållbar matproduktion och mer förnybar energi. Men med den konkurrenssituation som Sveriges bönder har behövs det tydliga politiska åtgärder. Nu har regeringen ett viktigt arbete att ta fram en tydlig livsmedelsstrategi som ser till att produktionen av mat ökar – för Sveriges skull.

Sven Lindgren

förbundsordförande Civilförsvarsförbundet

Helena Jonsson

förbundsordförande LRF

 

En kommentar på “Debatt: Egen mat en del av försvarsförmågan

  1. Bander

    tag del av informationen

    För 10 månader sedan · [Svara] ·

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras.

*