Samarbeten – oavsett vilka aktörerna är – förutsätter att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan parterna, att man ger och tar så att det råder en balans mellan det man gör och det man får. Ett resultatsgivande samarbete förutsätter givetsvis också att det finns förenliga mål som alla parter bidrar till att nå. För det finns inget självändamål med att samarbeta.

Samarbeten där den ena parten intar en överlägsen attityd genom att framhålla att det den som bestämmer, undviker att kommunicera med den andra parten osv., havererar förr eller senare. Den situationen kan också uppstå om parterna visserligen vet hur ödmjukhet stavas men inte förstår vad det innebär.

Vanligtvis anses att det är den som sitter på den ekonomiska makten som måste ta ett särskilt ansvar för att samarbetet fungerar. Det ligger i sakens natur.

Om den finansiella makten finns hos en statlig myndighet, som en av dessa samverkanspartners, och den andra parten är en idéburen, medlemsdriven organisation, kan det ur ett vidare perspektiv uppstå situationer som säger mycket om hur det är ställt i samhället. 

Retorik är en sak, verkligheten kan vara en helt annan. Sådant visar sig.