De båda brutala dåden i Norge den 22 juli är de senaste exemplen på den mångfacetterade hotbild som även det svenska samhället har att förhålla sig till. De visar återigen på behovet av en generell krishanteringsförmåga, där kraven på situationsanpassning och flexibiltet är särskilt stora. De visar också att hela samhällets resurser kan behövas för att på bästa sätt skydda och rädda liv och hälsa, både före och efter allvarliga händelser.

Händelserna i Norge är dessutom en påminnelse om att brottslingar och antagonister, kanske även psykiskt sjuka människor, har en förmåga att ligga steget före. Det gör att samhällets motåtgärder ofta blir av det reaktiva slaget. Det är visserligen lättare att få medborgarnas stöd för ingripande åtgärder när dessa faller tillbaka på något som faktiskt har berört oss, men de proaktiva åtgärderna bör kunna öka utan allvarliga. negativa konsekvenser för oss medborgare. Förståelsen för förebyggande åtgärder måste bli bättre och framför allt de förebyggande åtgärderna som sådana.