Jag har en längre tid sett samband mellan behovet av att människor, som bor i samma flerbostadshus, eller bostadsområde, har en vilja och förmåga att ställa upp för varandra vid kriser i samhället och grannsamverkan mot brott. Olika syften, men samma människor, där båda aspekterna skulle stöda varandra, tänkte jag. Polisen brukar dessutom tala om att grannsamverkan är det bästa sättet att förebygga bostadsinbrott.

Via Stöldskyddsföreningen kom jag i kontakt med en nationell samverkansgrupp, som finns för grannsamverkan mot brott. Jag berättade om Civilförsvarsförbundet, vår lokala närvaro och annat av betydelse. Jag bad också om ett tydligt besked på en fråga: Finns det ett behov inom grannsamverkanskonceptet som ingen aktör idag fyller och som Civilförsvarsförbundet skulle kunna fylla?

Igår kom ett tydligt svar på frågan, vilket jag uppskattar. Svaret är att den nationella samverkansgruppen inte ser något behov av fler organisationers medverkan i grannsamverkan mot brott. Så nu vet vi det. Arbetet på nationell nivå i Civilförsvarsförbundet kring detta läggs nu omedelbart på hyllan. Det lokala engagemang som jag vet finns inom Civilförsvarsförbundet för att motverka brottslighet i samhället kan givetvis fortsätta. Det har jag inga andra synpunkter på.

Å andra sidan träffade jag häromdagen en ledande företrädare för ett av Sveriges största försäkringsbolag. I det företaget har man omvärderat synen på värdet av grannsamverkan och tillmäter den inte lika stor betydelse som tidigare.

Så min slutsats blir, att varje aktör får satsa på det som var och en tror har störst effekt. Det gör möjligen störst skillnad?